Thunbergs

Hade inte planerat att komma till jobbet förrens på tisdag. Har mitt första pass då sen det jobbiga.
Nyss ringde dom o fråga ifall ja vill hoppa in imorrn o givetvis vill ja det! Måste ladda om nu o ställa in mig på att imorrn kommer det bli lika jobbigt igen som det va igår. Det är mentalt o fruktansvärt jobbigt. Men det är dom människorna ja vill ty mig till nu. Även fast micke plus alla underbara brudar har varit ett stöd o givetvis min ceder så är det så att ja vill va med mina arbetskamrater. Vi kände henne bäst. Vi vet va hon gillade o inte gillade. Vi arbetar så nära varann o när det händer sånna här saker så ser man hur nära och tajta vi egentligen är.

Vi hanterar alla sorg olika. För att kunna bearbeta min sorg så skriver jag o det känns som en befrielse. Om jag hade vetat att skrivandet hade varit till någon hjälp när min "plast" lillebror gick bort för 8 år sen så kanske det hade varit lättare då. Men å andra sidan va ja bara 12 år då så då tog jag bara in det som jag såg på mina föräldrar. Var dom ledsna var också jag ledsen.
Samtidigt känns det konstigt att dela med sig av sina allra jobbigaste, roligaste och hemligaste saker på en blogg som är öppen för vem som helst.


I vilket fall som helst så jobbar jag imorrn. Det känns både skönt o väldigt skrämmande. Jag vet att ja kommer vara där tidigare för att kunna få ventilera med de andra.



Ofattbart